Kolla citaten och hoppas på det bästa

"Det är som viskningsleken i skolan, man säger något och när det har gått runt ett varv har det blivit något helt annat". Jag talade med en något uppgiven presschef häromdagen. Efter att för några år sedan ha sadlat om från journalist till kommunikatör har han fått en något nyanserad bild av sina forna kollegors förmåga att återge verkligheten.

"Även om man bara säger: jag heter Kalle Karlsson och bor i X-stad så kan man ge sig fan på att det blir Nisse Nilsson i Y-stad", suckade han uppgivet.

Många känner nog igen sig i detta: I artiklar där man själv medverkar eller har personlig kunskap, inser man att det väldigt ofta är fel på ett eller annat sätt. Frågan är då hur man ska undvika detta.

Alla som i något sammanhang blir intervjuade av en journalist kan och ska begära att få se sina citat. Det är också brukligt att man får läsa igenom faktauppgifter i artikeln.

Så långt är allt väl. Problemet är bara att det man viskar i örat på en reporter kommer att viskas vidare till en nyhetschef, en redigerare och i värsta fall slutligen till en klåfingrig chefredaktör. Och när viskningsleken är över har Kalle Karlsson blivit Nisse Nilsson.

Mot detta kan man aldrig helt och hållet skydda sig. Det bästa man kan göra är att redan från början uttrycka sig på ett sätt som faller nyhetschefen, redigeraren och chefredaktören i smaken. Med andra ord, använd medieträningens ABC: Träna alltid in ett par, tre slagkraftiga budskap innan du blir intervjuad. Och tänker du samtidigt i tidningsrubriker är chansen god att budskapen överlever redaktionens viskningslek.

Se fler artiklar av Göran Lind