|
När det brittiska förlaget Emap (som idag ägs av tyska Bauer) lanserade Grazia som en veckoutgiven skvallertidning med hög modegrad, förändrade de en gång för alla synen på skvallertidningar. Och effekten - eller de smickrande kopiorna - lät inte vänta på sig.
Skvallertidningar är traditionellt sett illa sedda (men vällästa - fast bara hos frisören...) inte minst av annonsmarknaden som inte gärna vill synas mellan elaka kommentarer om kändiscelluliter och avdankade kungligheter.
Grazias koncept var banalt men oprövat: att blanda olika högt med lågt. De lånade innehållet från downmarket-produkter som Hello och Heat, och kostymen - formen och tilltalet - från upmarket-magasin som Marie Claire, Elle och Vogue.
Lockar både läsare och annonsörer
På så sätt lyckades Grazia locka inte bara läsarna utan även annonsörerna. Grazias tajming var perfekt: modeindustrins höga tempo hade ökat medan modetidningar fortfarande oftast är månadsutgivna, tjocka och limmade i ryggen.
Jennifer Aniston på omslaget av Grazia.
Men modeindustrin har drivit upp tempot rejält och H&M och Zara uppdaterar nu sina butiker med nya kläder varje vecka. Med en veckoutgiven modetidning hade de betydligt lättare att nå kunderna med sina annonser.
Fenomen med efterföljare
Grazias mix av ett downmarket-innehåll i en upmarket-kostym gav rejäl utdelning och tidningen växte sig stark både bland läsare och annonsörer. I Storbritannien börjades det redan efter något år pratas om Grazia-effekten sedan damtidningen B Mag lades ner, med hänvisning till att Grazia hade förändrat tidskriftsmarknaden.
Succén var med andra ord ett faktum, mellan 2006-07 växte tidningen med 20 % och vann i år pris för bästa tidning i Storbritannien - samt förärades med sin första konkurrent Look, som lanserade 2007 med buller och bång. Look nådde på kort tid en upplaga på 319 000, vilket gjort det tidningen till den mest framgångsrika brittiska lanseringen på 17 år.
|
